– När man åkallar Guds tawhid (enhet) varje morgon och kväll:
اللهُ اللهُ رَبّي الرَّحمنُ الرَّحيم لا أُشرِك بِهِ شَيئا
Allah, Allah, min Herre, den Nåderike, den Barmhärtige; [sannerligen] tillskriver jag ingen [partner] till Honom
– När man ber om lättnad från bekymmer och sorg:
يا مَن يَكفي مِن كلَّ شَيء وَلا يَكفي مّنهُ شَيء إِكفِني ما أَهَمَّني ممّا أَنا فيه
O Han som är Självtillräcklig från alla ting, men som ingenting är tillräckligt [utan] Honom – förse mig till tillräcklighet [och förskona mig] från det som bekymrar mig i mitt nuvarande tillstånd
– När man tackar Allah för att Han har skapat och upphöjt oss [över andra skapelser]:
الحَمدُللهِ الَّذي خَلَقَنا مِن نوره بِيَدِه وَ اصطَفانا مِن بَريَّتِه وَ جَعَلَنا أُمَنائِه عَلی خَلقِه وَ وَحيِه
All lovprisande hör till Allah som skapade oss från Hans ljus med Hans hand och upphöjde oss över Hans skapelser och gjorde oss till förmyndare över Hans skapelse och uppenbarelse
(Referens: duaa nr 3, 5 och 15 från al-Sahifa al-Jawadiyyah (en samling av duaa från den nionde Imamen Mohammad bin Ali al-Jawad(A)). Denna ovannämnda Sahifa finns i samlingen al-Sahifa al-Radhawiyyah al-Jaami’ah, Muassis a-Imam Mahdi(AJ), Qum, 1420.)