Eid Mubahala – den 24:e thul-Hijjah

فَمَنْ حَآجَّكَ فِيهِ مِن بَعْدِ مَا جَاءكَ مِنَ الْعِلْمِ فَقُلْ تَعَالَوْاْ نَدْعُ أَبْنَاءنَا وَأَبْنَاءكُمْ وَنِسَاءنَا وَنِسَاءكُمْ وَأَنفُسَنَا وأَنفُسَكُمْ ثُمَّ نَبْتَهِلْ فَنَجْعَل لَّعْنَةُ اللّهِ عَلَى الْكَاذِبِينَ

”Om någon vill tvista med dig om detta, sedan du tagit emot den kunskap som har kommit dig till del, säg då: ’Låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, oss själva och er själva[1], ja, låt oss alla samlas och ödmjukt be Gud att Han avkunnar Sin dom, och låt oss nedkalla Guds fördömelse över alla som ljuger.” (Den heliga Koranen 3:61)

Denna Koranvers uppenbarades i samband med en historisk händelse som inträffade år 9 e.H. och är känd som Mubahala-versen. Alla hadith kommentatorer – och återberättare är överens om att denna vers uppenbarades endast till Profetens(S) och Ahl al-Baits(A) ära.(Tafsir ar-Razi, vol.2 sid.699, Tafsir al-Baydhawi, sid.76, Tafsir al-Kashaf, vol.1 sid.149, Tafsir Rooh al-Bayan, vol.1 sid.457, Tafsir al-Jalalayn, vol.1 sid.35, Sahih Muslim, vol.2 sid.47, Musnad Ahmad bin Hanbal, vol.1 sid.185, Masabehh as-Sunna, vol.2 sid.201, Siyer A’lam an-Nibala’, vol.3 sid.193, Sunan at-Tarmitihi, vol.2 sid.166, Sunan al-Bayhaqi, vol.7 sid.63)

”Våra söner” refererar till Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), ”våra kvinnor” refererar till Fatima Zahra(A) och ”oss själva” refererar till Profeten(S) och Imam Ali(A).

Versen avser den historiska händelsen mellan Profeten(S) och de kristna lärda och prästerna från Najran. Dessa kom till Profeten(S) för att diskutera Islam och en lång diskussion tog vid angående Guds enhet, tawhid. Ingendera lyckades övertyga den andra, varpå båda bestämde sig att överlämna sakfrågan i Guds makt för att avgöra vem som hade rätten på sin sida. De bad att Allah(SWT) skulle fördöma den sida som for med osanning – det som Koranversen refererar till! De bestämde en tid och plats där de skulle träffas för att svära vid Allah(SWT). När tiden var kommen för deras uppgörelse bad Profeten(S) Allah(SWT) att visa vilka som hade rätt. De samlade var; Profeten(S), Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A).

När delegationen såg Profetens(S) och Ahl al-Baits(A) målmedvetenhet och den nur (ljus) som lyste från dem, greps deras hjärtan av tvivel och skräck. Biskopen sade: ”Beslutsamheten och övertygelsen som jag ser i dessa fem ansikten är så stark att skulle de be Allah att flytta på bergen skulle Han göra det för deras skull.” 

Biskopen var rädd för att Profeten(S) skulle nedkalla förbannelsen, ty skulle han göra det skulle de kristna sannerligen vara förlorarna i detta spörsmål. Han sade: ”Ser ni inte att Mohammad väntar med händerna i tillbedjan för att se vad ni ska ta er till härnäst? Vid Jesus, om han yttrar ett enda ord kommer vi sannerligen att förgås och aldrig kunna återse våra familjer eller återvända till våra gods!” Sedan fortsatte han till sitt folk: ”Ser ni inte att solen skiftar i färg, att molnen mörknar vid horisonten, vinden blåser kraftigt och att rök stiger från bergen? Titta på hur fåglarna flyger vilt, hur trädens löv faller på marken och hur marken skakar under våra fötter!” Biskopen var säker på att han och hans folk skulle förgås och därför avbröt han Mubahala att ta plats. Den kristna delegationen sa: ”O Abu Qasim [Mohammad(S)], förskona oss och må Allah förskona er!” 

De kristna underkastade sig Profetens(S) villkor och återvände hem med nyvunnen respekt för den höga status som Profeten(S) och hans Ahl al-Bait(A) åtnjöt hos Allah(SWT).

Det var även under denna dag, år 10 e.H, som Imam Ali(A) gav sin ring till en nödställd när han befann sig i rokoo’ under bön, i Profetens(S) moské. I själva verket bad alla följeslagare bakom Profeten(S) när detta inträffade. Den nödställde hade kommit in och frågat om allmosa, men ingen hade brytt sig om honom. Efter att ha blivit besviken gick han sin väg. Vid detta ögonblick sträckte Imam Ali(A) ut sin hand, och den nödställde såg och tog ringen. Efter denna händelse gav följeslagarna uttryck för tvivel angående koncentrationen och hjärtats närvaro i dyrkan av Gud.

Som svar, uppenbarade Allah(SWT) följande tillkännagivande:

إِنَّمَا وَلِيُّكُمُ اللّهُ وَرَسُولُهُ وَالَّذِينَ آمَنُواْ الَّذِينَ يُقِيمُونَ الصَّلاَةَ وَيُؤْتُونَ الزَّكَاةَ وَهُمْ رَاكِعُونَ

Er wali (ledare och vän) är inga andra än Gud och Hans Sändebud och de som förrättar bönen (salat) och betalar allmoseskatten (zakat) och som böjer rygg och knän (rokoo’) [inför Gud].” (den heliga Koranen 5:55)


A’mal för denna dag:

– Utför ghosl

– Fasta och skänk allmosa.

– Be en 2 rak’at bön, just innan middagstid [dhuhr-bönen], enligt följande:

I varje rak’at, efter recitationen av surah al-Fatiha, recitera surah al-Ikhlas 10 gånger, Ayat al-Kursi 10 gånger, surah al-Qadr 10 gånger.

– Det är rekommenderat att recitera Ziarat Jamiah Kabira och Jamiah Saghira